SvD Utrikes
Publicerat 5 april 2006
Min högt värderade kollega Magdalena Ribbing har länge bidragit till att förbättra hyfs här i landet, men då hennes kunskaper om herrskor av bokstavligen naturliga skäl kan förväntas vara begränsade, tillåter jag mig att foga en fotnot till hennes encyklopediska vetande.
Skor är bland det viktigaste här i livet. Bäst är att vara född i dem. I min barndom gällde devisen "se på edra skor - andra gör det". Den stämmer. Andra män jag träffar, men inte känner, bedömer jag uteslutande efter vad de har på fötterna. Oftast, inte minst i vårt land, är resultatet nedslående och det krävs mycket snillrikhet, humor eller talang hos en sådan man för att kompensera ett par ovårdade, snedgångna skor av dålig kvalitet. Herrskor måste vara av riktigt läder, randsydda och gjorda hos skomakaren för just de fötter som bär dem. Men jag undrar om det i dagens Stockholm går att beställa ett par handgjorda skor; redan att köpa en förstklassig rakborste är nästan omöjligt.
Själv låter jag göra min skor hos herr Strugar i
Zagreb eller hos herr Parth i Wien. Det är dyrt, men i längden billigare än att köpa något i undermåligt läder, ihopklistrat med gummi eller annat syntetmaterial, och som av outgrundlig anledning saluförs som skor. En sådan "sko" knarrar inte. Den andas inte. Inte heller kan den lämnas in hos skohandlarn som glatt igenkännande skulle reparera den ungefär som familjens tandläkare är bekant med dina tänder sedan åratal tillbaka. Bara en riktig handskomakare har detta kärleksfulla förhållande till sitt verk.
En man klarar sig redan med sex par skor. Till frack och smoking måste finnas ett par släta svarta utan snörning. Sandaler är för eunucker. Joggingskor kommer att visa sig framkalla cancer. När skor vilar - minst varannan dag - ska de förses med skoblock och efter slaget sex bärs enbart svarta. Själv har jag avskaffat alla andra färger med undantag av ett par i oxblodsrött; brunt är ju ändå ingen färg för en gentleman. Läderstövlar bärs bara i krig eller av den som rider. Lämpliga krig är dock på våra breddgrader numera sällsynta och vad gäller ridning är jag av samma mening som Hitler: ett djur på ryggen av ett annat är bara löjligt.
Kvinnor har ett helt annat förhållande till skor än män. Herr Strugar säger att redan tanken att hos honom måttbeställa ett par skor för att ha dem under de kommande tio eller femton åren strider mot kvinnans natur. Om det vågar jag inte ha någon mening, men öppnar jag dörren till min hustrus garderob är jag benägen att ge honom rätt. Där förvaras oräkneliga skor huller om buller som hon dessutom brukar be mig putsa.
Däremot brukar kvinnor uppskatta den sinnligt erotiska kvaliteten hos riktiga skor. Bästa chansen att erövra en kvinna är därför att ha något bra på fötterna. Det finns till och med kvinnor som föredrar skor utan tillhörande karl, som fascineras mer av en skokartong med ett par doftande nya läderskor, inslagna i silkespapper. Men här, befarar jag, håller vi på att lämna Magdalena Ribbings revir och bege oss in i en värld som inte passar sig för en tidning som vår.
RICHARD SWARTZ
SvD:s medarbetare i Wien
Jag har tidigare tagit del av denne intellektuella gigants insikter om Östeuropas framtid i böckerna Room Service (Norstedts, 1996) och Adressbok (Norstedts, 2000). Här sätter han fingret på två centrala teman i mitt liv: Det motbjudande i ett par sandaler och det profant vackra i ett par handgjorda herrskor.
Emellertid måste jag invända på två punkter. Jag har ännu inte investerat i ett par måttbeställda skor. På denna punkt lovar jag dock bättring. Sedan tycker jag att det är väl konservativt att inte ha bruna skor. Min inställning är att ett par exklusiva skor kan bäras till i princip vad som helst. Mina bruna John Spencer fungerar till exempel utmärkt till ett par lågbudget-jeans från Cheep Monday.
